söndag 10 februari 2008

Övervakad!

Zappade runt på TV:n igår och fastnade för Kunskapskanalens tvåtimmarstema om det moderna övervakningssamhället.

Kameror på stan, kreditkort, mobiltelefoner, nya intelligenta id-kort... Visst har andra koll på vad jag gör! Det mest slående var kanske att allt detta som skulle vara så jättesäkert och öka tryggheten i samhället inte alls var så skyddat som man ville göra gällande.

Det är en sak om all information om mig samlas in och hanteras av en myndighet som jag känner att jag kan lita på, men om informationen hamnar i fel händer ligger mitt liv helt öppet.

Två intressanta frågor ställdes i programmet (frågan om vi skall ha övervakning eller inte är överspelad för länge sen!). Den första är om vi kan lita på myndigheterna som hanterar uppgifterna.

I Sverige är vi nog vana vid att lita på Staten och känner att det ändå finns en viss rättsäkerhet i grunden. Det är värre för t ex amerikanska medborgare som har en annan tradition av att misstro myndigheter. Där är fortfarande frågan om övervakning eller inte en aktuell fråga, för det är för dem enda sättet att säkerställa att inga missgrepp sker. På sätt och vis är det tragiskt att leva i ett samhälle där det finns en ömsesidig misstro mellan de styrande och folket. Ett uttryck för en nation byggd på rädsla och där ingen sida har riktigt rent mjöl i påsen?

Den andra frågan som togs upp var hur man kan skydda sig i en övervakad värld. Vi såg att det var ganska enkelt att avlyssna mobiltelefoner och hacka övervakningskameror, så det är stor risk att information om mig hamnar hos någon annan än den den var avsedd för.

Dennis Töllborg framförde i programmet tanken på transparens, dvs om jag låter mitt liv vara tillräckligt offentligt - med mina fel och brister - finns det ingen som kan slå mynt av informationen. Den är redan tillräckligt publik för att ytterligare information inte skall göra någon skillnad.

Diskussionen landar i en tolkning av personlig integritet. På sätt och vis kan jag hålla med Töllborg som hävdar att öppenheten är enda försvaret. Men i själva begreppet integritet finns också något som motsäger öppenheten. Att ha integritet är för mig bl a att inte lägga upp sitt liv till allmän beskådan utan vidare. Men det kanske är jag som är omodern i mitt tankesätt.

Att inte ha något att dölja är kanske enda försvaret i en framtid där det går att kartlägga varje steg jag tar. Men jag hade ju hellre sett en lösning som tillät mig att vara lite hemlig för människor som jag inte känner och själv bestämma vad de skall få veta om mig vid varje tidpunkt.

2 kommentarer:

Stella Bianca sa...

japp, håller med. skulle vilja ha mina svagheter för mig själv, men nu när det inte längre är möjligt så blir enda möjligheten att tvinga dem att hålla tillbaka att se till att det blir full transparens i maktens korridorer. Transparens sätter gränser för vad jag vågar göra, men också för vad de vågar göra. Det var så jag menade (har inte själv sett programmet, så jag vet inte vad de klippte fram).
hälsningar Dennis

Daniel sa...

De klippte säkert duktigt! :-)

Det som fastnade i mitt huvud av ditt resonemang var just den första delen, att jag genom att vara ärlig med mina brister omintetgör hotet mot min integritet från de annars skulle försöka utnyttja informationen.

Del två vill jag minnas också kom fram i programmet, men inte lika tydligt.

Att ha en transparens i myndighetsutövandet är ju en gammal tradition i Sverige som vi många gånger inte förstår hur unik den är. Den oro jag kan känna ibland är att offentlighetsprincipen naggas i kanten med inslag som IB, Ebbe Carlsson, utvisning av egyptier etc.

Men vi måste fortsätta att upprätthålla den öppenhet vi har i Sverige och - liksom exemplen ovan visar - belysa och motarbeta varje försök att kringgå den.

Transparensmodellen, den ömsesidiga, är en djärv ståndpunkt i ett samhälle som gett efter helt åt misstro och individualism. Förvisso ligger det någonting i att kollektivet inte får ta över och kväva individen, men individen får heller inte kräva att kollektivet accepterar vilket beteende som helst.

Jag inbillar mig att om man bara är överens om grundläggande mänskliga rättigheter borde det inte vara så svårt att hitta en rimlig balans och därmed också en acceptans för transparens.